Att börja på läkarprogrammet är bland det bästa och jobbigaste jag har gjort. Skolan är jätterolig, fruktansvärt intressant och totalt utmattande. Jag vet att alla säger att det är en annan sak att plugga på universitet än grundskola och gymnasium, men det finns en anledning till varför det upprepas så ofta. Att gå direkt från gymnasiet och ha lätt för att förstå och i allmänhet knappt ha behövt plugga, till att kastas in i universitetsvärlden och en av de absolut tuffaste utbildningarna man kan läsa är inte alls lätt. Att samtidigt flytta hemifrån till en ny stad och allt vad det innebär gör inte övergången lättare. Det blev för mycket på en gång helt enkelt. Jag orkar inte riktigt, och det är okej. Man får bli trött, man får ta en paus.
Jag har en bild i huvudet, en vision om vem, vad och var jag vill vara om tio år. Jag vet vad jag vill få ut av mitt liv, men jag måste inte ha allt nu. Det hade varit häftigt att hinna bli färdig med en 11 terminer lång universitetsutbildning innan jag fyller 25, men som mina betydligt äldre och klokare klasskompisar säger; man behöver inte ha så bråttom med att bli klar.
Jag ska ta ett studieuppehåll för att ta igen det jag inte orkat eller hunnit med, och för att förhoppningsvis hinna få lite ordning på mitt liv och mina vanor. Jag ska läsa lite etik och lite tyska, ganska mycket termin ett och försöka jobba lite samtidigt. Det blir förhoppningsvis roligt, men jag kommer att sakna HU och läkarprogrammets VT13-klass.
