Jag vet vart jag vill komma med mitt liv i längden, vet vad jag vill göra, vem jag vill bli, tror jag.
Jag ska vinna nobelpris.
Eller kanske inte. Det är inte så mycket vad jag vill ha för resultat som typen av människa jag vill vara. Någon gång i mitt liv vill jag ta en läkarexamen och åka som Läkare Utan Gränser, men inte än. Jag klarar inte av att gå en läkarutbildning nu, kanske aldrig. Men det är okej. Jag definieras inte av vad jag kan och inte kan, vad jag har lyckats med och vad jag har valt att inte göra längre, utan av vem och hur jag är.
Jag har valt att inte fortsätta springa med huvudet före in i den vägg som läkarprogrammet blev för mig utan att iställlet gå längs med väggen och leta efter en dörr någon annanstans.Jag skrev inte tentan i början av januari. Innan jag började min utbildning bestämde jag mig för att ha inställningen att det var okej att sluta om det inte kändes rätt för mig, men efter att ha varit en människa som alltid gör det jag tar mig för och har definierats av att jag är smart och duktig, tog det emot något oerhört att ens tänka på att sluta. Jag är ju smart, jag borde klara det här! Är det inte att komma in som ska vara det svåra?
Det senaste året har jag jobbat jättemycket med att ändra mitt tankesätt, att inte se på mina två terminer på läkarprogrammet som ett misslyckande, att istället se det som den erfarenhet det varit, vad det har gett mig och vad jag har lärt mig.
Imorgon är det två år sedan jag flyttade hit och det har hänt så oerhört mycket saker under den tiden! Jag minns knappt vem jag var innan jag bodde här. Jag har lärt mig saker om mig själv, träffat nya fina fantastiska människor, släppt på ett antal principer som jag trodde definierade mig, Jag har vuxit upp något oerhört, lärt mig hur det är att bo själv, tagit körkort, blivit van tågresenär och insett att ibland så gör jag fantastiskt bra saker och då är det okej att vara skitstolt över mig själv.
Men jag har också insett hur mycket jobbigare saker kan vara när man bor själv, hur ensam ma kan känna sig när man bara har ett fåtal kompisar i samma stad och de inte har tid, att ingenting händer om man inte gör det själv, så man måste faktiskt laga mat och diska, och tvätta och städa. Men det värsta är nog att vara sjuk och ensam när man behöver handla och bara vill att mamma ska komma.
Jag har blivit tillsagt att jag bara slösar bort tid och studiemedel nu när jag inte pluggar läk och inte har några definitiva planer, och visst. det kan man tycka att jag gör. Men det här året, mitt andra år, är vad som har hjälpt mig att komma till insikt om mig. Jag har aldrig mått såhär bra och tyckt att livet bara i allmänhet är fabulöst. Självklart är det saker jag vill ändra på, som jag önskar var annorlunda, men det är ingenting jag kan göra någoning åt, så jag försöker att bara tänka positivt, se framåt och hoppas att den där asienresan faktiskt blir av!
- adymlv ♥
