Någonting som debbateras väldigt flitigt i världen just nu, och har gjorts så länge jag kan minnas, är aborträtt. Huruvida det ska vara lagligt och i sådant fall, med vilka kriterier.
En liberal abortlagstiftning gör att de aborter som utförs sker i trygga miljöer, av utbildad och kompetent personal med uppföljning efteråt. Det gör att färre kvinnor blir lidande av komplikationer av illegala och dåligt utförda aborter, WHO uppskattar att ca 47 000 kvinnor dör årligen som en direkt orsak av osäkra aborter. För, och detta är viktigt, oavsett lagstifning så kommer kvinnor hitta sätt att göra abort på. Frågan är därför inte OM det ska vara lagligt att göra abort utan HUR lagstiftningen ska se ut.
I Sverige har vi fri abort fram till vecka 18, det betyder att en inte behöver ange skäl till aborten. Är en i vecka 18-22 går det att söka särskilt tillstånd från Socialstyrelsen, men då ska det föreligga synnerliga skäl till aborten, exempelvis fara för kvinnans liv om graviditeten fortskrider. Gränsen vid 22 veckor är absolut.
Detta innebär inte att det sker många sena aborter, 2012 skedde endast 7 % av alla aborter efter vecka 11 och endast 1 % efter vecka 18. Närmare hälften skedde innan vecka 6.
En del av problematiken i frågan är att den gäller kvinnor och kvinnors rätt att ta beslut om sina egna kroppar när de beslutande ofta är män, de ska ge oss tillåtelse att ta våra egna beslut. Newsflash: Vi är fullt kapabla att bestämma över våra egna kroppar själva, jag lovar!
Ursäkta, men om du inte är eller har varit ofrivilligt gravid har du ingen rätt att tala om för någon att hon inte får utföra en abort. För oavsett vad du tycker eller har för åsikter så handlar det inte om dig. Om hon själv anser att abort är fel eller helt enkelt inte klarar av det, ska hon inte tvingas genomgå den, men vilket beslut som tas måste vara helt och hållet upp till henne.
Nej förresten, ursäkta mig inte! Speciellt inte om du inte ens har en livmoder, ingen livmoder, ingen talan.
En abort är ingenting någon tar lätt på, det är inte så att fostret bara försvinner ur tankarna för att en aborterar det. Oavsett om beslutet blir att behålla eller ta bort det är det ett beslut kvinnan får leva med resten av sitt liv, men återigen är det hennes val att göra. Genom att skuldbelägga hennes val gör du ett redan omöjligt beslut ännu svårare.
Argumentet att en kan ju adoptera bort barnet så är problemet löst är också vanligt. Och visst, för vissa kan det vara en bra lösning, men om alla kvinnor som inte kan eller vill ta hand om det barn de blivit ofrivilligt gravida med skulle ge dem upp för adoption skulle det bli en ohanterlig mängd barn i behov av nya familjer. Vem skulle ta hand om dem? Abortmotståndarna? Samhället? Alla barn förtjänar en familj som älskar dem.
Även om vi kunde ge alla barn som en anti-abortlagstiftning skulle resultera i, en skälig uppväxt måste vi komma ihåg att en gravidtet är en oerhörd påfrestning på kroppen. Det är förlorad arbetstid i form av återhämtning, det är risker för livslånga komplikationer, många kvinnor dör i samband med förlossning där det inte finns tillgång till sanitär utrustning. Även psykiskt är påverkan stor.
Det finns ett initativ till att sänka dagens abortgräns från vecka 18 till vecka 12, detta är ett fruktansvärt dåligt förslag av många anledningar. Att sänka gränsen med sex veckor kanske inte låter så farligt när 93% av aborterna ändå utförs innan dess, men det handlar inte om när de utförs. Det handlar om att ta kontroll över kvinnors reproduktiva rättigheter. Det finns inga medicinska belägg för en gräns vid vecka 12, ett foster som föds då har ingen möjlighet att överleva. Det har däremot ett foster som föds efter vecka 22. Chansen är liten och kräver stora resurser och duktig sjukvårdspersonal, men den finns, därför är gränsen för abort i Sverige där den är idag.
Det finns ett ordspråk som lyder ”Ge honom ett finger och haqn griper efter hela handen”. Ger vi efter, det minsta lilla, finns risken att vi snart inte har kvar vår rätt till fri abort.
